En övergripande gransking av golfrelaterade skador.
Syftet med artikeln var att granska och gå igenom golfrelaterad vetenskaplig litteratur för att bedöma förekomsten av muskel- och skelettskador inom golf och för att öka förståelsen och kunskapen om möjliga anledningar till vissa skador.
Vilket förhoppningsvis kan hjälpa läsaren att besluta om möjliga strategier som involverar förebyggande, rehabilitering och/eller förbättring av prestationsförmåga.
Totalt 63 artiklar från 1989 till 2008 ligger till grund för diskussionen som följer.
Generellt om golfskador.
I allmänhet anses golf ha en måttlig risk för sportskador. Anledningen till skador är vanligtvis överanvändning eller av en traumatisk orsak och påverkar främst armbåge, handled, axel och rygg/ländrygg.
Den årliga förekomsten av golfrelaterade skador hos amatörspelare uppskattas vara mellan 25,2 och 62,0 %. En annan studie visar att skadefrekvensen hos amatörgolfare ligger på 15,8 skador per 100 golfare.
De främsta riskfaktorerna som bidrar till en ökad skadeförekomst är (1) ett lägre handicap och (2) en ålder över 50 år.
Skadefrekvensen hos amatörgolfare varierar mellan 1,19 och 1,31 skador per golfare och år. Bland professionella golfare är den siffran närmare 2 skador per år, med en förekomst på cirka 88 %, vilket med största sannolikhet är förknippat med ökade timmars spel och träning per dag.
De vanligaste skadorna hos professionella golfare var ryggskador, följt av handleds- och axelskador. Däremot fördelade sig skador annorlunda hos amatörgolfare, där armbågen var den mest drabbade regionen, följt av rygg och axel.
Grupper med ökad risk för skador
I takt med att golf har blivit mer populärt har olika grupper eller typer av golfare dykt upp, de kan kategoriseras som "enstaka golfare"; "fritidsgolfare" som regelbundet spelar av hälso-, nöjes- och sociala skäl; och "professionella golfare" som endast representerar en minoritet av golfbefolkningen.
"Enstaka golfare" kan vara benägna att få skador relaterade till dåliga kunskaper om hur man utför en korrekt golfsving, vilket resulterar i traumatiska skador som skapas på grund av felaktig svingteknik där skadorna främst sker i bollträffen.
"Fritidsgolfaren", som spelar ca 3 gånger per vecka, kan drabbas av överbelastningskador orsakat av olika dåliga beteenden (brist på uppvärmning, nedsatt rörlighet och/eller flexibilitet, begränsad eller dåligt genomförd styrketräning, bristande fysisk kondition, etc.)
Den "professionella golfaren" rapporterar vanligtvis skador associerade med överanvändning, vilket skapar överbelastning. Dessa tenderar att bero på korta perioder av intensiv träning eller ett stort antal träningstimmar som kan leda till "obalanser" i muskelsystemet och därigenom skapa överanvändningssyndrom. Den nedre delen av ryggen verkar leda till fler besvär än någon annan del på kroppen.
Skadeförekomst - var på kroppen utövare bli skadade
Den vanligaste skadade delen av kroppen hos amatörgolfare är den nedre delen av ryggen, följt av armbågen, handleden och handen samt axeln.
Däremot får professionella spelare skador på andra delar av kroppen. Ländryggen är vanligast följt av handleden eller handen.
Skador i underkroppen är mycket mindre vanliga än problem med överkroppen och rygg, även om ett större kraftmoment i svingen rapporteras både i det främre och det bakre benet.
De främsta orsakerna till att utövare måste ta en paus från träning och spel är på grund av skador på bröst- och ländryggen, följt av problem med armbågen. En hög andel kroniska problem (som varade längre än ett år) var lokaliserade till knä och nedre delen av ryggen.
En övergripande bild av antalet "förlorade dagar" på grund av skador:
Skador på bröstryggen resulterar i den längsta frånvaron från spel, uttryckt som förlorad tid på grund av skada (137,4 dagar)
Följt av skador på armbågen (73,8 dagar)
Ländryggen (69,0 dagar).
Handleds-/hand- och fotleds-/fotskador ger en frånvaro på 55,2 respektive 55,9 dagar
Revbens-, nack- och axelskador kräver viloperioder på 36,1 till 39,2 dagar, medan
Höft- och knäskador resulterar i mindre tidsförlust (20,5 och 21,9 dagar)
Nedre delen av ryggen/ländryggen och bröstkorgen
Golfare med ländryggssmärta tenderar att sidoböja ryggraden i större utsträckning när de adresserar bollen (till höger om höger spelare och till vänster om vänsterspelare).
Samt att de använder betydligt mer vänsterböjning på toppen av baksvingen än friska spelare (högerböjning och vänsterspelare).
Dessutom tenderar golfare med kronisk ländryggssmärta att rapportera ökningar i smärta efter ett träningspass.
Professionella golfare uppvisar ett större slitage och problem på höger sida av ländryggen (vid L3/L4), såväl som facettledsförändringar vid L3/L4 och L4/L5. Vilket tyder på asymmetrisk degeneration/förslitning av ryggraden.
Golfare kan också drabbas av bröstsmärta som beror på stressfrakturer i bröstkorgen (vanligtvis på framsidan)). Denna skada kan relateras till en dramatisk ökning av spel- och/eller träning, men kan också bero på den ständiga aktiveringen av serratus anterior muskeln, vilket ger extra stress för revbenen och eventuellt leder till fraktur.
Överkropp, arm och hand
Axelskador kan ofta relateras till överanvändning och beror på överdriven axelrotation, både i början (extern rotation) och i slutet (intern rotation) av golfsvingen. I många fall är den främre axeln (vänster för högerspelare och höger för vänsterspelare) mest drabbad, och axelsmärta kan vara resultatet av akromioklavikulära problem såsom impingement eller rotatorcufftendinit.
Armbågsskador är den vanligaste skadan på överkroppen. Armbågsskador på grund av golf är vanligare hos amatörspelare än hos professionella spelare. Underarmens flexor- och extensorsenor är särskilt benägna att skadas vid sina fästpunkter (inflammation i muskelfästena av armbågen).
"Golfarmbåge" (medial epikondylit) uppträder oftast i högerarmen på en högerhänt golfspelare efter överdrivna, repetitiva muskelsammandragningar eller efter plötslig inbromsning eller kraftfullt motstånd i form av en stor duff.
"Tennisarmbåge" (lateral epikondylit) drabbar också amatörgolfare mer än proffs och förekommer i den ledande armbågen (vänster om högerspelare). Skaderisken verkar öka med åldern och antalet spelade rundor, med mer än två till tre rundur per vecka som tröskel för ökad risk.
Skador i hand och handled har också rapporterats förekomma hos golfare. Frakturer kan uppstå som ett resultat av antingen överanvändning eller genom (upprepade) kraftfulla svingar eller svingar med hög kraft ner mot marken.
Underkroppen
I allmänhet är skador i underkroppen inte vanliga hos golfare. Höftskador är inte särskilt vanliga även om en hög grad av rotation kan förekomma under golfsvingen.
Inflammation och sensmärta vid utsidan av höften (Trochanterisk bursit) kan förekomma, mest hos kvinnor och orsakas troligen av att gå på ojämna ytor på en golfbana. Men varför det finns en högre risk hos kvinnor är oklart.
Höga vrid- och tryckkrafter under golfsvingen kan förklara några av mekanismerna för skador i underkoppen. Men det bör konstateras att litteraturen om skador i underkroppen och deras uppkomstmekanismer i golf är begränsad.
Skadeförekomst bland seniora golfare
Det har rapporterats att golfare i åldern 50-65 år har en högre skaderisk. Seniora golfare uppvisar generellt en nedgång i styrka, flexibilitet, koordination och förmåga att hantera stress på ett effektivt sätt, såväl som en ökning av kroppsfett. Vilket i det stora hela kan resultera i en ökning av antalet skador (även om fler studier behöver göras för att bekräfta detta).
Skademekanismer - orsaker till skador
Förekomsten av skador i ländryggsregionen kan beror på att golfsvingen skapar stora krafter och hög belastning på ländryggen, över de nivåer som strukturerna klarar av.
Mycket spel (överanvändning) har visat sig orsaka axel-, knä- och armbågsskador.
Bland amatörer som spelar i snitt två gånger i veckan beror de flesta skador oftast på:
Överanvändning
Att slå ned kraftigt i marken med klubban (att slå en duff)
Dålig svingteknik
"Översvingande'' (att man svingar hårdare och/eller snabbare än vad som är lämpligt för en golfspelares förmåga)
Dålig uppvärmning
Sträckning av bålen under svingen
Felaktigt grepp eller andra svingförändringar kan också bidra till skador bland amatörer
Hos professionella golfare som spelar många timmar om dagen de flesta dagar i veckan står överanvändning för 80 % av skadorna, kraftig duff för 12 % och sträckning av bålen under svingen för 5 %. Professionella golfare rapporterar inga skador på grund av dålig svingteknik, "översvingande", dålig uppvärmning eller grepp- eller svingförändringar.
Skador i förhållande till handicap
Som tidigare nämnts finns det skillnader mellan professionella och amatörgolfare, i form av vilka skador de olika grupperna drabbas och av anledningarna till det.
Golfare som har ett lågt handicap (0 till 9) är mer benägna att bli skadade än de som har ett handicap över 18, vilket indikerar att träningsvolymen kan vara en riskfaktor, särskilt hos amatörgolfare.
Professionella spelare utsätter sina kroppar för högre belastning genom att delta i regelbundna tävlingar och följer intensiva och organiserade träningsscheman. De utsätts för intensiva ansträngningar som i praktiken kan innebära hundratals eller till och med tusentals svingrörelser dagligen. Å andra sidan är de vanligtvis mer engagerade i noggrant strukturerade fysiska träningssprogram, vilket innebär att de generellt sätt har bättre styrka och flexibilitet än spelare med högre handikapp.
Golfare med lågt handicap som lider av ländryggssmärta tenderar att uppvisa minskad aktivitet i erector spinae-muskeln i toppen av backsvingen och vid bollträff, men större aktivitet i de sneda magmusklerna under hela svingen. Detta var förknippat med en minskad förmåga att skydda ryggraden i det ögonblick då vridningsbelastningarna är som högst.
Det antas att golfare med låg ryggsmärta använder sin erector spinae-muskel som en primär ryggradsstabilisator istället för de starkare djupare musklerna (transversus abdominis och multifidus).
Skademönstret för proffs- och fritidsgolfare är olika. Proffsspelare tenderar att uppleva överanvändningsrelaterade skador, medan fritidsgolfare drabbas av skador i samband med dåliga eller bristfällig svingteknik. Många problem som uppstår hos amatörspelare kommer förmodligen att försvinna om deras teknik förbättras.
En teknisk detalj som kan öka skaderisken är sidoböjningen vid träffögonblicket och vid toppen av baksvingen. Amatörer uppvisar en större vänstersidoböjning (högerspelare) i baksvingen och mindre högersidoböjning i nedsvingen. Sådan sidoböjning är förmodligen en dålig kompensation för en begränsad bålrotation, som ofta observeras hos "enstaka golfare" och "fritidsgolfare".
Svingfaser och uppkomsten av skador
De flesta skador uppstår i i genomsvingfasen (41,6 %) och under den sista delen av nedsvingen, främst när klubbhuvudet träffar bollen eller marken (17,8 %).
De skador som har rapporterats i genomsvingsfasen är sannolikt relaterade till inbromsningen på grund av att man slår ner i marken eller träffar bollen, eftersom det kräver motverkande muskelaktivering för att behålla kontrollen över klubban. Genomsvingsfasen har också rapporterats som en potentiell skadekälla för ryggraden (hyperextension) och nedre extremiteter, då kroppsvikten flyttas till vänster fot (för högerspelare).
Ktaften eller belastningen från själva bollträffen överförs av klubbhuvudet och skaftet till handen och armen. Belastningen kan bli mycket hög om klubban träffar ett hårt underlag vilket kan vara skadligt för handleden, armbågen och axeln.
De olika faserna av svingen kan orsaka olika skademönster, på grund av de biomekaniska påfrestningar som musklerna och vävnader utsätts för, särskilt om svingrörelsen utförs med dålig kroppshållning eller bristfällig svingteknik.
Bild 1 - Möjliga platser på kroppen för golfskador under (1) uppställningen, (2) baksvingen, (3) nedsvingen, (4) bollträffen, (5) tidig genomsving och (6) sen genomsving.
Uppställningen - Det finns risk en för skador på armbågen, underarmen och handleden om man håller för hårt i klubban, särskilt för vänster arm. Det kan även skapas för stor belastning på grund av bristfällig hållning. Till exempel på ländryggen om man står med för mycket svank eller på axlarna om man står med för rundad överkropp (axlarna framåt).
Baksvingen - I slutet av baksvinget bör man se till att inte överrotera överkoppen. Det finns också risk för impingement (ett syndrom där klämda vävnader leder till smärta) i vänster arm (för högerspelare) då den armen utsätts för maximal adduktion på toppen av baksvingen. Instabilitet i fotleden kan också leda till skador i det området.
Nedsvingen - Fasen av acceleration. Skaderisk finns i områden som knä och överkropp på grund av rotation och vridmoment i hög fart. För en högerspelare skapar det stor belastning på främst vänster knä och bål (höger sida för en vänsterspelare).
Bollträffen - Det finns en ökad risk för skador på armbågar, handled och hand, framförallt på grund av dålig markkontakt (duff). I det fallet kan allvarliga skador som stukningar och frakturer uppstå.
Tidig genomsving - En ökad risk för skador i ländryggen kan uppstå om svingrörelsen bromsas in för snabbt eller på grund av begränsad rörlighet i överkroppsrotation, att man svingar in i sitt begränsade ytterläge med hög fart. För stor sidoböjning av överkroppen kan även skapa hög belastning på ryggen.
Sen genomsving - Instabilitet i fotleden kan leda till stukningar eller skador inom området. Belastning på ländryggen kan även förekomma om den avslutande svingpositionen blir för mycket bakåtlutad.
Artikeln publicerades 2009.
Besök gärna min hemsida och upptäck hur jag
kan hjälpa dig på din resa mot lägre scorer.